13/7 2025 11:57

Jag vaknade just, första åtminstone morgonen i Srinagar. Har varit helt utslagen, och legat i sängen sedan 10 igår kväll, plus en två timmars tupplur på eftermiddagen. Jag gjorde hela processen att ta mig hit sjukt mycket svårare och besvärligare för mig själv än vad den egentligen behövde vara, men man lär sig nya saker hela tiden. Jag är här för att lära mig. Som en sån simpel sak att dubbelkolla med ambassaden i god tid (hade fyra månader på mig) vad det är som egentligen behövs, istället för att bara höfta och anta, och få stressa röven av sig sista tre veckorna. Att allt i slutändan kom ner till att personbeviset från Skatteverket skulle komma fram på en specifik dag, för att hela resan ens skulle ha en chans att bli av. Fick åka ner enkom till Stockholm och tillbaka för att lämna in papperna, och sedan åka ner igen för att hämta ut dem dagen innan jag skulle åka.

Bara som grädden på moset blev tåget ner inställt innan vi hade rullat mer än en kilometer eller två, och sedan blev vi stående där i över en timme runt 07 på morgonen, när jag skulle hämta ut allt klockan 15:50, 65 mil bort. Då fick jag flyga ner istället senare samma dag, och hann hämta upp passet och visumet på ambassaden med hela 5 minuters marginal på den sista dagen innan resan. Sjukt stressigt och amatörmässigt, helt självförvållat, många tussingar i sjön osv. Men det löste sig till slut!

Tur också att jag har en sån fin vän nere i Stockholm som alltid är så sjukt hjälpsam, och ställer upp när hon kan. Jätteglad att vi lärde känna varandra Alex, men inte något direkt nyhetsvärde i det. Du är bäst!

Det var några saker som jag lade märke till när vi började närma oss Srinagar. Dels att vi strängt inte fick ha rutorna öppna i planet. Om det var någon som öppnade sin ruta blev man genast tillsagd av flygvärdinnan över radion i flygplanet. Det var lite synd, för jag hade fönsterplatsen, och såg fram emot att se hur landskapet skulle se ut från ovan, men no dice. Sedan väl inne på flygplatsen så var det första lilla rummet man kom ut till direkt från planet helt i träpaneler. Traktorer istället för vanliga fordon ute på gårdsplanen. Små saker bara, men det kändes att man inte var på en vanlig standard Europeisk flygplats. Vilket såklart makes sense.

Nerför första rulltrappan stod det en upplyst skylt som läste ”WELCOME TO PARADISE ON EARTH”; ett påstående som man utan större svårigheter skulle kunna argumentera för bär en viss dissonans. Säger inte att det är fel, för naturen är sjukt vacker. Men alla tungt beväpnade vakter och militärer gör det till ett svårare argument att helhjärtat ställa sig bakom. Inte bara på flygplatsen, utan överallt i stan.

Taggtråd, bepansrade bilar längst efter gatan. Vi blev utfrågade av en polis bara då vi skulle lämna flygplatsparkeringen; fick visa pass, ge uppgifter vart vi skulle, telefonnummer och annat. Han ville bara ha en muta visade det sig, men utan att försöka göra det allt för uppenbart. Han gjorde det ”bra” dock, för jag lade inte märke till något. Det var först när taxichauffören sa det efteråt som jag fattade. Jag frågade honom om han själv tjänstgjort, men det var verkligen sista anhalten om inga andra alternativ återstod. Man får en bild av en rätt kylig relation mellan regeringen i Dehli och lokalbefolkningen i J&K. Det bara är som det är ungefär.

Samma taxichaufför sa till mig (under en ruggigt intensiv färd där vi var en hårsmån från att krocka minst en handfull gånger — man vill typ skruva ner aggressiviteten på samtliga trafikanter med minst 17 %) att det är någonstans mellan 750,000 och en miljon militärer stationerade på Indiska sidan av Kashmir, vilket är ganska galet där huvudstaden i området har 1,7 miljoner invånare (enligt husbåtsägaren). Men det märks när man går igenom stan, att det inte är vilken stad som helst. Inte vilken del av världen som helst. Inte en plats utan en underliggande känsla av konflikt och säkerligen ett snårigt politiskt spel som hänger i luften. Man ser inte såhär många kamouflageklädda herrar med automatvapen om det inte är fallet. Såhär många bommar, sandsäckar och checkpoints.

Man var också tvungen att registrera sig som turist eller inte lokal medborgare direkt på flygplatsen ”by the law of the land”. Jag har bara varit här i 24 timmar i skrivande stund, men det känns som en både fascinerande plats i världen, samtidigt som en väldigt intensiv och med många, åtminstone för stunden, restriktioner. På de små dagsturerna måste man måste vara tillbaka i stan mellan 16-17 på eftermiddagen, eller åtminstone att man inte får vara kvar på plats hur som helst. De stora rutterna som skulle kräva övernattning är nedstängda helt och hållet; bland annat det högsta berget i området, Mount Kolahoi med sina stabila 5425 meter. Ser ut som en tuff klättring, och förmodligen inget jag i slutändan skulle ge mig på, men sjukt vackert område. Önskar att jag var där typ nu.

Snubben som jobbar på husbåten jag bor på just nu sa att han ”felt bad for me”, som kom hit just nu när sånt inte är möjligt. Tänkte inte så mycket på det då, men efter att ha kollat upp hur det faktiskt ser ut där blev jag också lite sned… Men, det finns fler ställen att dra till! Imorgon ska jag försöka ta en gemensam taxi ut till ett ställe som heter Margan Top med tillhörande campingplats. Sagt och gjort; men där blev vi (jag) också nekad inträde vid ett checkpoint. Tydligen halvtrasig kommuniktion i någon mening, och därför blev jag som icke-Kashmir eller Indisk medborgare nekad inträde. Urlöjligt, då jag uppenbart inte har några planer att gå med i någon guerilla-faktion eller göra något annat än att bara softa och vandra. Kanske bränna en klabbe eller tre. Men skitsama, får försöka igen imorgon.

Här i stan så ekar muslimska bönerop med jämna mellanrum, det tidigaste innan solen hade gått upp. Folk tutar konstant och kör som om de vore ensamma på vägen; kändes som en extremt hektisk plats åtminstone igår i mitt trötta och dankade stadie. Ibland känns att gå ut och fixa en tub tandkräm som ett projekt. Men jag ska ge det en ny chans nu; ut och gå på lite sightseeing. Fixa lit käk, och se om man kan hitta sig den där första välförtjänta ölen. (”Strong beer, alcohol content above 5 % upto 8 %” skulle det visa sig stå på burken. Lösa regler här gällande sånt tydligen.)

Inga barer alls i stan trots sin storlek, och de två vinshopparna jag fann på Maps var inte en uppskattad del av alla i lokalsamhället fick jag veta. Militär stationerad utanför? U know it.

Jäkligt härligt att vara här i alla fall, att vara ledig, att se något annat, vara på en plats jag aldrig varit på osv osv… allt som känns bra med att resa helt enkelt. Också nice att göra detta nu, när jag inte riktigt gjort den här grejen på 10 år nu, hur sjukt det än låter i min hjärna. Just backpacka i Asien, och dra nånstans bara i stort sett med syftet att vara i naturen. Kyrg visst, men det var som bara två veckor. Det här känns lite mer rejält, och mycket har också hunnit hända både både fysiskt och mentalt sedan 2017. Och resten, vad som än kommer och händer utöver det är bara bonus.

Förhoppningsvis kanske kunna köra ett tyst retreat i Ladakh. Få vara med och meditera lite osv. Det hade känts sjukt nice, och välbehövt också för den delen. Det är svårt har jag märkt att leva ett spirituellt rotat liv, samtidigt som man jobbar 5-6 dagar i veckan inom industri. Förhoppningsvis också få lite sällskap på den här resan om typ två veckor eller så, men det får tiden visa. Även om det skiter sig är du fett tung Veronika som ens bollade med idén! Redan glad att vi också lärde känna varandra. Str8 G.

Har redan träffat några extremt trevliga och hjälpsamma personer, och de verkar hänga sin hatt på att vara så välkomnande för gäster och turister som möjligt. På att, ”om du behöver hjälp med något, kom till mig så ska jag göra det jag kan för att lösa det”. Hör av dig till mig om du har några frågor så ska jag svara på dem så gott jag kan – typ av vibe. Dela på det man har, om det så är valnötter eller en handfull inte så tilltalande majskorn. Thanks chief. Det är en väldigt fin sak att uppleva när den är genuin, och ett beundransvärt förhållningssätt till människor som man aldrig träffat. Och det är även något som både jag själv och många andra skulle kunna bli bättre på; det är jag helt övertygad om.

Kanske speciellt så nu när det inte är så många som vill eller kanske vågar fara hit. Och jag förstår det. Jag såg på Wikitravel att det var en stark avrådan från att fara hit ett par dagar innan jag skulle dra. Jag kände även stundtals själv att det kanske inte nödvändigtvis är det smartaste draget… men fuck it; det har ju gått bra hittills i alla fall. Om något skulle gå åt skogen så finns det ingen annan jag kan skylla på, och det är väl lika bra det. Kanske en naiv tanke i stora delar av världen men tänker att, vad ska hända. Vem ska göra något?

Får jag äta upp den tanken en vacker dag får det väl vara så. Men den har funkat hittills med bara en gnutta street smarts, självbevarelsedrift och säkert en hel del flyt också.

Kanske lite drygt emellanåt att ”måsta” prata och skaka hand med fler folk än vad energin kanske egentligen räcker till. Att svara på samma frågor 15 gånger på en och samma dag; vart man är ifrån, om man trivs, vart man bor osv… Nice tattoos man, wanna go on a boat ride? Åtminstone i Srinagar; åtminstone på den långa gatan bredvid sjön där det varit ”turistigt”. Men det är väl inte hela världen samtidigt. Det är fint att känna sig välkommen där man befinner sig är väl summa summarum. Fint att folk faktiskt vill hjälpa till, även om såklart många också bara vill tjäna pengar och sälja saker. Men det är en tuff plats i världen och garanterat många som får slita för det lilla, så kan inte heller direkt klandra någon.

Kanske var det på grund av dessa saker som jag fick konstiga blickar av en vakt på Delhi flygplats när jag sade vart jag skulle. Snubben som kollade mitt pass och visum tyckte jag var en soldat, när jag sade att jag skulle hit själv, utan en grupp(?!). Väldigt tappert tydligen att fara utan ett clique sa en annan snubbe i vår gemensamma taxi på väg ut mot Anantnag (som också kallas för Islamabad; kände mig lätt förvirrad innan jag insåg att det var fallet).

Where’s your team? Only one person? fick jag frågan, egentligen dagligen. Varför nu det skulle göra någon egentlig skillnad om något väl skulle gå snett. Speciellt när så många här åtminstone till synes verkar se det som en religiös plikt att vara hjälpsam och tillmötesgående. Som något man bara är; som en del av kulturen. Det är bara såhär vi gör det här ungefär. Välkommen till Kashmir.

Det är väl bara lite kaotiskt överlag, och restriktionerna fler än man hade önskat. Och jag känner mig inte otrygg på något sätt, men det är väl samtidigt inte kanske världens bästa resmål just nu med det nuvarande politiska läget. Jag tror personligen inte på kärnvapenkrig, för alla människor förstår innerst inne vad det hade inneburit… men båda länderna packar. Båda länderna gör anspråk på hela det här territoriet. Terrorism och extremism finns. Vapen finns det gott om. Saker kan alltid hända, men jag försöker låta bli att leva mitt liv efter rädsla och allt som kan gå fel om man har otur.

Jag finner mig istället dragen till det; till den mindre nedtrampade stigen. Till platser som man kanske inte finner så mycket information om, eller ens bilder på i vissa fall. Och ibland blir man nekad inträde till en nationalpark, eller nekad den rörelsefriheten som man är van med, men det är bara så det är ibland. Det är ju inte direkt synd om en för det. Ibland blir man också den allra första utlänningen som får käka på en (hör och häpna, väldigt trevlig) snubbes restaurang, nånstans just innan avspärrningarna på väg till Margan Top. Inte jättecoolt egentligen, men samtidigt lite coolt ändå. (edit; The Choharnag Lounge heter stället. Må Allah välsigna din restaurang).

Vad jag också insett efter bara några dagar på plats här är att jag missförstått syftet av all militär närvaro. Jag tänkte att det berodde på att spänningarna med Pakistan, och för att kunna hantera en eventuellt eskalerande konflikt. Men jag börjar förstå nu efter att ha pratat med folk att det är lika mycket för att kontrollera den lokala befolkningen, och hålla allt som har med separatism i schack.

Eget språk, egen flagga, egen kultur, och en lång egen historia innan detta var en del av Indien. Men åtminstone vissa här verkar känna sig behandlade som andra klassens medborgare i sitt eget hemland, mest eller enbart på grund av sin religionstillhörighet. Vilket kanske inte är helt olik situationen i Tibet, och säkert många andra ställen också.

Sen det där med hur Storbritannien drog sig ur Indien, bara höftade en uppdelning av länderna, och gav jobbet till en snubbe som aldrig ens varit i landet är väl ett rätt välkänt fiasko med tragiska resultat. 1947 kan inte ha varit ett särskilt roligt år för många som levde då här i krokarna. Så jag förstår att det är många som inte blev nöjda, och förmodligen inte är nöjda till denna dag. (Det finns en podd som heter Conflicted som har några avsnitt om det. Sjukt bra, big ups osv.)

En snubbe jag pratade med (som träffat Khabib en gång, coolt yo) påstod till och med att det nyliga terroristattentatet som såg 26 människor avrättade i Pahalgam, inte långt härifrån Srinagar var en insiderjobb, där Indiens egna regering låg bakom attentatet. Detta för att ha en ursäkt att yttligare öka militär närvaro i området. Vad vet jag, men väldigt sjukt och väldigt tragiskt i vilket fall.

Härligt att få avsluta på en positiv not! :)

På en riktig sista not; vad jag ska försöka göra med den här bloggen är bara att skriva om upplevelser och observationer från mina resor. Saker som jag själv tycker är roliga, spännande och intressanta. För de kommer att ske i vilket fall, förhoppningsvis med jämna mellanrum för resten av livet, så kan lika gärna dela med mig om det finns någon där ute som finner detta intressant. Sen om det bara är mamma läser detta, spelar det egentligen ingen större roll, för jag gillar att skriva, och skriver typ de flesta dagarna ändå. Finner det rätt harmoniskt, och det hjälper mig att hålla min stökiga hjärna åtminstone något sånär välsorterad. Får mig att känna att jag kanske i alla fall gör något kreativt och produktivt av min tid. Myrorna i brallan med gaming och att bara kolla på saker dessa dagar har ingen chill alls. Slim to none. Då kan jag lika gärna skriva istället.

Om det är någon som är duktig på webbdesign eller kan med WordPress. Kan med något av det här; hojta vetja! Mina skillz med detta lämnar mycket att önska.