Det här sido-questet gick till som följande;
Som planen såg ut från början hade jag lite mer begränsat med tid i landet. Jag tänkte då att jag skulle flyga direkt till Johannesburg och få den här grejen ”överstökat” redan från början, för att sen bara kunna göra kust-grejen resten av resan. Men jag måste erkänna att jag var lite nervös över det, då jag bara varit där en gång tidigare, hittar ingenstans, och även lät mig själv bli lite shook av det faktumet att den staden med omnejd kanske inte nödvändigtvis är den tryggaste platsen i världen. Jag brukar inte känna så, men skulle något mot förmodan hända; speciellt med hyrbilen, alla mina prylar och direkt i början av resan hade det varit MF katastrofalt. Sedan när jag såg att det inte fanns några andra alternativ än att landa där framåt 21 på kvällen, bestämde jag mig för att strunta i det, eller åtminstone göra om planen litegrann. Magkänslan och intuition är trots alls kungen i detta slott.
Jag insåg senare när jag faktiskt landade, och när jag kände mig lite mer varm i kläderna att mina rädslor hade varit ogrundade. Det är ju såklart inga konstigheter. Det finns Maps på luren, och man behöver ju faktiskt inte köra igenom den slummigaste slummen mitt i natten med rutorna nere, om man inte känner sig riktigt kaxig. Själv låg jag väl på en ljummen 28 % där och då.
Men det är ju precis samma som i Cape Town, eller vart man än befinner sig i världen. Kanske att man till exempel inte nödvändigtvis stannar för varje rödljus (robot) sent på kvällen och natten här uppe. Olika seder i olika länder såklart, men här kommer det ändå nånstans ner till bara allmän självbevarelsedrift om timmen är sen, uppsikten god och korsningen helt tom. Kan låta knasigt, men hellre det än att i värsta fall finna sig i en riktigt otrevlig situation.
En sak som jag snabbt bestämde mig för på den här resan att, om någon nämner en plats till mig som jag inte varit på, så måste jag fara dit och kolla in den. Lite som en hint från universum ungefär. Tror att bra, roliga och spännande saker kan hända om man bara är öppen för förslag och lite observant på dessa hintar och sin omgivning. Går med flödet osv.
Tror det enda stället som jag inte for till, trots att jag fick det tipsat var St Lucia; en liten stad långt upp längst efter östra kusten. Men det var typ 30 mil dit från vart jag var, och tiden begränsad, så fick skippa det. Kanske får kryssa av den nästa gång då! Förhoppningsvis på två hjul den gången. Hade ju varit det allra göttesta, och mången blev påminnelserna om det på den här resan. Men om det är menat så kommer det att ske. Jag känner mig så jäkla redo och peppad på den typen av äventyr i vilket fall.
Sagt och gjort blev Marloth Park, väldigt nära gränsen till Mozambique första stoppet. Lite halvseg körning första kvällen, och irritationen över den där Kwid rackaren gjorde sig snabbt till känna. Många som ville åka med längst efter vägarna med tummen i vädret, men få blev valda. Dagarna därefter alltså. Men nice att komma fram i vilket fall, och det är ändå en ganska häftig plats. Ett stängsel bort från Kruger-parken, med massa diverse vilda djur som bara hänger och springer runt på vägarna och i buskarna runt den här byn.
Kan jag väl ish rekommendera beroende på vad man är ute efter, förutom att jag själv blev rastlös ganska snabbt. Finns inte så mycket att göra där egentligen. Två barer och en minigolfbana typ. Vill dessutom vara I naturen, och inte bara köra igenom den, eller sitta på café:n med fin utsikt. Och finns det massa barnfamiljer och seniorer i närheten är jag förmodligen inte på riiiktigt rätt plats i mitt uttalade syfte för den här typen av resor ändå, är väl en väldigt bred generalisering. Såklart inget illa menat till barnfamiljer och seniorer.
Det var min sammanfattande tanke av just detta ställe i alla fall. Men det var coolt ändå, och jag är glad att jag for dit.
Anyways, här kommer fler bilder, också i kronologisk ordning;
Alla krokodiler som jag sett i fångenskap är eller åtminstone har verkat vara väldigt lata, chilla, sömniga eller bara avslappnade. Kanske mätta, eller inte har någon annanstans de behöver vara. Kanske bara diggar solen. Fångenskap förändrar säkerligen djur på många olika sätt. Men samtliga av krokodilerna som jag såg där bara kastade sig i vattnet som om deras liv stod på spel samma sekund som de hörde att något närmade sig. Även de som befann sig på mindre öar 20-30 meter bort i den här lämpligt döpta Krokodilfloden satte av i full karreta. Även storkar och andra stora fåglar på de här öarna blev väldigt nervösa och flög iväg när de såg något komma gåendes. Trots att det nog inte finns en säkrare plats för en fågel än uppe i ett träd som står på en ö, omringad av en flod full av krokodiler.
Det tyckte jag var lite intressant i alla fall; hela den här grejen om deras beteende och snabbhet i det vilda, jämfört med hur de är i fångenskap. Och åter igen — ingen resa är väl helt utan åtminstone några instanser av i efterhand tvivelaktiga val, som i stunden känns fullt spelbart och rock ‘n roll.
Jag hade även velat se mer av den norra delen av parken, där det kanske inte heller är riktigt lika mycket folk. Crook’s Corner längst upp i parken på landsgränserna mellan SA, Mozambique och Zimbabwe var en plats som jag fick tipsat skulle vara rätt intressant, dit tjuvjägare historiskt sett farit för att undvika polis och parkväktare för sina illdåd. Så det är väl på listan det med antar jag, tills nästa gång!
Men som både en och tre personer sagt som jag pratat med, det här om att bli biten av Afrika-flugan. Det är så jäkla stort och mäktigt att man bara vill komma tillbaka gång på gång och se fler platser, och göra ännu fler grejer. Bara den här parken är från ena hörnet till det andra 36 mil lång, och över 6 mil bred. Mycket buske med andra ord, och en av de djurrikaste platserna i världen.
Och blev jag inte biten sist (vilket jag såklart blev) så blev jag det definitivt nu i alla fall. Jag känner mig även mer hemma åtminstone i Western Cape än jag gjort nästan någon annanstans i världen som jag varit på. Det är coolt, och det känns väldigt, väldigt bra också att ha hittat en sån plats. Att ha vänner och bekanta där, och veta att man alltid kan komma tillbaka när som helst, och nästan garanterat ha en riktigt god tid vad jag än väljer att hitta på. Det är fint.
”Zebra stripes come in different patterns, unique to each individual. Several theories have been proposed for the function of these patterns, with most evidence supporting them as a deterrent for biting flies.”
Men jag kunde verkligen inte hjälpa att känna det åtskilliga gånger under den här resan att, fan vad skevt ändå att platser som dessa ligger på vad som anses vara privat mark. Man måste alltså betala en privatperson som står där med sin kortterminal, för att överhuvudtaget få vara här. I det här fallet en väldigt symbolisk summa på 20 rand förvisso… men ändå. Har man glömt plånkan hemma är det bara att vända om, eller alternativt göra sig ovän med någon. Varför är det till salu liksom, och vem har tagit sig rätten att sälja det till att börja med? Bara för att man slår upp ett hus i närheten, tillhör då plötsligt allt mellan himmel och jord den singulära individen och ens avkomma i all överskådlig framtid, eller vad är tanken? Tycker det känns extremt orimligt hela grejen.
Jag vet, det är ett väldigt hippie sätt att se och tänka på saker. Men jag tycker inte att naturen i sig ska vara till salu; åtminstone inte natur som denna. Det klart att man ska kunna äga en gård och kanske lite skog runtom, det säger jag ingenting om. Det kommer säkert jag också att vilja göra en vacker dag i framtiden. Men det är ju en jäkla skillnad på att äga en bil eller en gungstol till exempel, mot för att ”äga” en fors. Jag blev väldigt trött i alla fall på att hela tiden måsta lirka upp bankkortet vart man än far här, eller vad man än vill göra. Man får tycka och tänka som man vill såklart, som säkerligen många gör fast precis tvärt om. Men jag tycker det är skevt i vilket fall, och ser ner på det.
Farsan brukade säga att, allt är bara till låns, och man tar inte med sig någonting när man dör. Och jag kan inte annat än att hålla med nu när jag hunnit bli lite äldre. Vad äger en person egentligen, förutom sin själ, när döden står i farstun? Inte vattnet i bäcken utanför i alla fall.
En annan plats som jag tyckte var så groteskt dåligt planerad och utförd, på tal om att måsta betala för att se och vara i naturen, var ett annat vattenfall som heter Mac Mac Falls. Precis som många andra en väldigt naturskön plats, för det är väldigt vackert här. Så mycket kan man tryggt konstatera. Men efter att man parkerat bilen och gått ner för en trapp, så fanns där bara en liten yta att stå på. Inga bänkar eller sittplatser, och hela den här utkiksplatsen var omringat av kanske 2,5 meter höga metallstolpar med klätterskydd — så det enda man kunde göra, och fick göra för sina 50 rand; det var att stå på en här plattformen kanske hundra meter bort från det här vattenfallet, och kolla på det i gluggarna mellan dessa höga metallstolpar. Det gick inte heller att gå någon annanstans, eller göra något annat än att bara stå just där, känna sig inklämd och blåst, och sedan bara gå samma väg tillbaka till parkeringen och kontemplera sina livsval. Jag och en barnfamilj, nöjd på minuten blankt.
Som grädden på moset satt såklart även en skylt där som påpekade att ”var här på egen risk”, och jag kunde inte annat än tanka att, vilken jäkla risk? De har gjort det så överdrivet säkert att besöket tappat sin mening helt och hållet. Det var som inte ens värt bensinen som det tog för att parkera bilen. En spektakulärt missad möjlighet helt enkelt, byggd som om det vore bakgården till ett dagis. Man kan nog lita på att inte många far därifrån och känner att; wow, det där måste vi göra om! Om ens någon någonsin gjort det.
Jag tog ingen bild, för det var verkligen ingenting att se. Jag tog istället den L:en, skämdes lite och körde vidare.
”It involves fairly strenous crawling, climbing and squeezing through rock tunnels and tight muddy spaces.” Någon som hade känt sig manad?
Men trots de garanterat tusentals randen som de (vem?) får in varje dag av alla besökare, så ligger det ändå massa skräp överallt just bortanför där folk går som massa idioter bara lämnat kvar. Och min fråga är; hur kan man ta betalt för att se en plats, men inte ha ork eller resurser att ens hålla den platsen ren. Vad är det man ens betalar för isåfall? Korruption är inte en dålig gissning. Och det är som det perfekta brottet. Ta betalt för något som man inte äger, och samtidigt frånsäga sig typ allt ansvar för att faktiskt se efter det och hålla det rent. Sen åter igen med dessa skyltar som säger gå inte längre än hit, utan någon som helst förklaring eller till synes anledning till varför. Pyttsan.
Jag tycker det är skamligt, och jag störde mig på det mycket mer än vad jag egentligen hade velat. Det var även mer så i norra delen av landet än i Western Cape, som jag upplevde det i alla fall. Kanske var det bara de tusen olika vattenfallen och utkiksplatserna som gjorde att det kändes så. Vet faktiskt inte. Men det kom en punkt då jag bara vände om då jag såg att de tog 170 rand för de där Bourke’s Potholes till exempel, eller över 400 rand för utländska medborgare bara för att köra in i Table Mountain National Park. I helvete heller era girigbukar sade jag nog säkert högt för mig själv och vände om, av ren principsak.
Det här och förra inlägget hade med andra ord säkerligen varit ännu längre, om det inte var för att jag är en snålis. Åtminstone när priser inte känns befogade, eller ens rimliga. När det börjar osa girighet och hittepå.
I vilket fall, och långt sätt att säga — den här resan var inte utan en viss åtminstone stundtals känsla av frustration, men det är vad det är. Jag är säkerligen inte ensam om att känna dessa saker. Det var ändå ett fantastiskt sätt att avsluta ett redan väldigt lyckat och framgångsrikt år, och det är jag väldigt tacksam för. Det är en härlig känsla att inte ha något annat som man vill eller behöver göra på en helt vanlig vardag i slutet av december än att bara glida runt och göra sånt här. Kolla in grottor, vattenfall och spana efter bra hikes och naturområden. Kanske se om man hittar någon schysst bar eller bryggeri osv. Kanske någon att ha ett bra snickelisnack med om man är i modet. Det är helt okej faktiskt.
Och det här året 2026 — vi håller ruggigt bra momentum. Saker ser och känns ljusa och spännande, och jag är väldigt peppad på lite allt möjligt. Men det är också en annan historia.
Jag kom fram och checkade in rätt sent på kvällen, efter att länge kört efter fel grusväg med nervöst stora pölar för min lilla skitbil cLimBeR. Men efter att ha hittat rätt grusväg, så kör jag förbi ett skjul där det grillades och spelas hög musik. Det är fest liksom. Jag frågar någon som står där om det här är rätt väg till hostelet, och det var det mycket riktigt. Jag kommer fram, slänger in alla mina grejer i det här rummet som bilden är tagen i, hälsar på hunden och tänker att en bärs hade varit nice såhär på kvällskvisten. Det här klassiska afrikanska beatet ekar dessutom bara hundra meter bort där jag just körde förbi, så jag tänker att där kan man ju lätt knipa en rackare. Men när jag berättar det för kvinnan som jobbar på hostelet så säger hon direkt att jag inte borde gå dit, för att det inte är säkert. Det var en tvärsäker avrådan. ”Your shouldn’t go there, it’s not safe.” Men jag tänker såklart att, jag kan hantera mig själv, och är inte rädd för människor. Vad finns det där att vara rädd för liksom, och säger det till henne. Hon säger då igen att jag inte borde gå dit för att det inte är säkert, att de har festat hela dagen, och säkert är fulla. Men det är så nära ändå så jag säger att jo jag går dit en snabbis och bara kniper en bärs to go, för vad är det värsta som kan hända? Då säger hon bara, säg till när du är tillbaka.
Jag går upp dit, och går in genom dörren till det här skjulet som jag tänker är mer eller mindre en vanlig bar, såhär lite på vischan. Det är kanske 15-20 personer där inne, det spelar hög musik och folk sitter typ i en ring. Men innan jag ens har hunnit skanna av min omgivning och rummet, dvs på två sekunder blankt står det vad jag tror är två tjejer, och absolut dödsstirrar på mig. Med vad som såg ut som riktigt och genuint hat i blicken. Känner direkt att, shit, hon hade rätt den där kvinnan. Detta är absolut inte rätt plats för mig att vara på just nu. Snubben bakom gallret i baren skriker åt de här två personerna på något av språken som talas här, som jag inte förstår. Jag beställer hastigt två glasflaskor öl, blippar mitt kort och beger mig omedelbart därifrån. Stämningen där inne var inte alls vad jag trodde, och vad musiken fick det att låta som. Men som jag går därifrån tillbaka i mörkret, så kände jag ändå att jag var jag tvungen att kolla mig över axeln, redo att krossa flaskorna för att ha något vasst på mig om någon eller några skulle komma efter, för det var den typen av vibbar som jag fick.
Rätt nojigt för en stund där. Men allt gick bra, och jag tog mig tillbaka utan vidare incidenter. Men jävligt sjuk grej ändå. Det var tydligen massa prostituerade där sa kvinnan, och rasism så tjock att den gick att skära med en smörkniv, för sådär ovälkommen har jag nog aldrig känt mig någonstans förr. Att det rent utav var farligt för mig att gå dit. Det är tack och lov inte en känsla och upplevelse som jag själv i alla fall är van med, och inte heller förväntade mig, trots kvinnans tydliga avrådan. Tänkte bara klart grabben ska ha en bärs i mitt lättsamma och kanske där och då lite naiva sinne.
Detta var även mitt i veckan, och musiken spelades högt och långt inpå natten så det hördes genom mina hörselproppar. Visan och det afrikanska beatet lät precis likadant natten därpå, och gissningsvis även natten efter det, så människorna som var där hade nog inte jättestora prospekter misstänker jag. Inte heller av den välkomnande typen, vad det verkade som.
Sattee, det var lite intressant kan man väl kanske säga.
En ganska stor fågel med en orange ”påse” under hakan var tydligen ett riktigt psycho som hade haft ihjäl två av sina partners. Det var tråkigt och sorgligt att höra, och nu satt han som straff för sina brott ensam på livstids fängelse, i sin förvisso ganska stora bur. Han syns litegrann rakt fram på bilden. Det fanns en anledning till varför han inte kunde bli utsläppt i det vilda som guiden berättade om, minns dock inte exakt vad. Kanske var det det; att han är extremt våldsbenägen… förmodligen just precis det nu när jag tänker efter.
Men han diggade oss i alla fall, för han kom med gräs i munnen till oss, vilket såklart var väldigt generöst och uppskattat. En charmig gentleman, trots sina mordiska tendenser. Eller så kanske han egentligen bara var på jakt efter fler offer, och försökte locka in oss till hans tortyrkammare, där bara vassa klor och näbbar väntade. Svårt att säga, men några klappningar kom inte på tals i alla fall
Jag pratade med en lite äldre herre från Storbritannien på en bar eller lokalt bryggeri som spenderade sin pension med att hänga i Kruger, och fota massa djur där och i sin trädgård i Sabie. Det lät som en extremt väl spenderad pension i mina öron. Trevligt samtal, och får se många fina bilder därifrån som han lägger upp. Cheers m8.
Det är verkligen ett land av starka kontraster, och någonstans på den vägen såg jag den här gravplatsen, som jag tyckte var en fin plats för sista vilan. Tog en prommis i området runt det här vattenfallet (ingen aning längre vart det ligger eller heter), och var tvungen att stanna till och fota den här kossan som bara helt obrytt låg och tog upp hela ena körfältet. Att jag kom och körde var inga problem, men det blev lite jobbigt när någon skummis närmade sig till fots och skulle knäppa en bild. Fattar det.
Vet inte hur det gick för dem, men hade absolut varit på om jag hade vetat det tidigare än kvällen innan, kommit förberedd och mitt flyg tillbaka till Cape Town inte gick dagen efter. Helt klart trevliga bois i alla fall, så hoppas det gick bra för dem och att det var riktigt nice. Kan säkert vara en otroligt grym hike, även om den lät ganska tuff; speciellt med packning och proviant i flera dagar. Men säkerligen belönande både under tiden, och när man väl ser stugorna efter en lång dags traskande.
Det är exakt sånt jag vill göra, men sånt som man absolut inte ska göra på egen hand. För händer det något olyckligt en dagsmarch eller tre mitt ute i skogen ingenstans, och ingen vet vart man är, då kan det bli riktigt jobbigt. Speciellt när det blir mörk osv. I Sverige visst, men inte i Afrikanska bushen.
Sista bilden som jag tog där uppe, innan jag satt på flyget ner till Cape Town igen, och mitt sido-quest kommit till sin ände. Det var coolt i alla fall. Mycket ensamtid då det visade sig att det var regnsäsong som jag inte ens visste om, och såklart inte hade kollat upp i förväg. Rutinerad som man är. Stötte därför inte på överdrivet mycket människor under tiden, men det var trevligt ändå.
Kan säga att Polokwane som är huvudstaden i Limpopo har det vansinnigaste numret av rödljus som jag sett på sån relativt liten yta, och är därför en sjukt frustrerande plats att köra på. Rondeller eller vanliga stoppskyltar är något som de inte vill veta av, näääru! Även… ingen rekommendation. Det finns finare platser här på jorden. Förvisso bara under en kväll där, men jag hittade på vägen tillbaka till Joburg -en bar- som inte var tom, och där det också kändes tryggt att parkera. En kvinna som jag pratade med verkade genuint förbluffad av vad jag gjorde där. Det är väl inte den turist-hubben som vissa andra platser i landet är, och jag kan ändå köpa det. Litegrann vad gör man där om inte för att hajka eller jaga ungefär, och det sista tycker jag inte att man ska göra ändå.
Men följde med på en väldigt Afrikaans fest senare den kvällen, i vad som kändes som en stor lada. Mycket dans, bärs och oklar dunka-musik, så något roligt hände där i alla fall.
Och det var min resa. Kul att du läste! Eller bara kollade på bilderna, hade jag nog också gjort. Tycker i vilket fall att det är roligt både att resa, fota och skriva, så säkerligen mer som komma skall under året och i framtiden. Vart ska man dra härnäst?
Peace och på återseende
Never once live twice 
Lämna en kommentar